tillbaka Unio Mystica Stenen är du. Du är stenen. Hopprullad i din egen slutenhet, knuten kring ögon, mun och hjärta ligger du tyngd människo-sten mot ett stycke av jordisk mark.
Du är källan. Tecknas en glödande ring på stenens yta. Växer vresiga vingar ut från ringen. Och en virvel av vatten slår upp och sjunker och sjunker i själens tystnad... Skapad ur stenen bär du ditt vatten - källa! Mörkret är du. Du är mörkret. Födas och dö i en rymd som svävar. Livet sträcker en arm mot Intet. Men handen, van att vridas mot rummet och tiden, söker efter en undan- - glidande magisk lampa, ett hemligt ljussken.
Du är ljuset. När stenen sorlar och källan spänner sin klarhet, när mörkret öppnar sitt skimrande djup och du förnimmer den tunna hinnan av guld kring ordet: då är du det skapande Ordet: "Uti mitt hjärta lys och skin, Du klara jaspis och rubin!" tillbaka |