AURUM - recension |
|
| tillbaka | SvD/Anna
Ångström Tre generationer dansare i alkemisk förvandling "Björn Elisson har ett högt skapartempo. Ändå lyckas han förnya och fördjupa sina säregna världar och utmejslade koreografier där dansarna är medskapande. I vintras gjorde han Sken där publiken fick vandra runt i ett slags rörligt poetiskt tidsglapp. Under Dansbiennalen i Göteborg hade hans senaste verk Aurum urpremiär. Elisson återupptar samarbetet med författaren Marianne Linder, vars texter utgör idémässig klangbotten snarare än ord. Liksom i Dicranura (1997), en ”alkemisk dansrit” i sju delar, är Aurum en svit bilder med förvandling som tema. Från död till glödande liv. Riktigt färdigt var det nog inte vid premiären, då ett avbrott behövdes för att fixa scenbilden och helheten gav intryck av att en bit saknades. Men vad gör det när några av Sveriges bästa moderna dansare i tre generationer tolkar de alkemiska, mystiska tankespåren i ren och avklarnad dans till Lars Åkelunds nyskrivna musik av dova ekon och spröda klanger? Från Anja Birnbaums reducerade armrörelser i den magnifika, svarta puppkrinolinen som hon kläcks ur, via Love Källmans böjliga livsutveckling, når stycket sin höjdpunkt i en lång duett med Katarina Eriksson och Håkan Mayer. Det är verkligen överraskande och njutbart att se Per Jonsson-dansaren Mayer ladda rummet i samspel med Erikssons intensiva musikalitet. Tala om personkemi. Deras först androgynt kostymklädda gestalter mäter blickar och trär armarna förbi den andre. De speglar sig men stöts bort som lika magnetpoler i snabba reaktionsmönster. När kropparna svarar på accenter i Åkerlunds drivande elektronrytmer påminner det om breakdance. Så åker kavajerna av och man och kvinna cirklar runt, drar iväg, följer och förenas i lyft på lyft. Det är nästan ett ”klassiskt” pas de deux, men med störningar i sammansmältningen. Aurum, latin för guld, är ädel dans att hålla utkik efter i höst då det ges i Stockholm." --- Claes Wahlin/Aftonbladet Poetiskt dansrassel Suggestionskraften är inte att ta miste på i Björn Elissons dansverk Aurum. De flesta sceniska element (ljud, ljus, tal, kropp) delar demokratiskt utrymme, och de mer klassiska fyra elementen bildar rent av grunden för detta skapelseverk. Marianne Linders text ur högtalarna hörs i mörkret, märkt av en obestämd urtid, som i sin tur, närmast tveksamt tillåter sig blotta ett ljussatt solo eller ett envist pas de deux. Likt en gigantisk puppa lösgör sig först en dansare ur sitt klänningsskal, nästa dansare får uppstå ur vatten, en rätt kletig sörja som dröjer kvar som minnen på kroppen, varefter Mannen och Kvinnan skiljs åt från att ha varit samma lera. Men det är knappast de urskiljbara berättelsefragmenten som attraherar, snarare är det Björn Elissons skicklighet i att integrera de olika elementen. Redan vid programbladets angivande av genre stammar man när genre ska väljas: dans/diktsvit. Lars Åkerlunds ljudkuliss tycks uppgå i ljussättningen, liksom dansarnas kroppar rör sig lika tätt intill ljuset i de markerade rektanglarna, som till musiken. Det är här som man kan tala om en alkemisk process (aurum är latin för guld), en föreställning som lätt skulle ha kunnat förtunnats till new age om Linders idéer, lånade från Swedenborg, Jacob Böhme eller Almqvist, hade varit ämne för scenisk illustration. Poesin segrar således, inte blott i det stora hela, utan kanske än mer i detaljerna; ekonomin i Love Källmans rörelser när han kämpar upp ur vattnet, en skarpt avgränsad ljuskägla eller bara en blick, ett rassel i högtalarna. Allt ges betydelse. --- Lars H Jonsson/Östgöta Correspondenten Dans/Performance Perfect Performance Internationell festival med performance-konst Dansens hus, Kulturhuset, Moderna Museet, Stockholm Aurum En dans/diktsvit av Björn Elisson och Marianne Linder Musik: Lars Åkerlund Moderna Dansteatern, Stockholm Performance-konsten exponeras i Sverige mest i samband med olika festivaler. ”Perfect Performance” är den största av dessa. Den pågår denna vecka i Stockholm och utbudet präglas i år av ett internationellt urval artister med tyngdpunkt på dansformen. Dansens hus är största scen för föreställningarna. Annat sker i mindre format ända ned till ”Box with holes” av norske Heine Rösdal, en installation för en person i taget… Våld och blod Den sceniska formen kan i sig vara problematisk då performance-konst till stora delar vuxit fram som en yttring som ifrågasätter scenkonstens illusoriska intentioner och representativa roller. Kanske verkar performance-konst bäst i ett mer omedelbart möte med en betraktare? På gatan eller det i öppna utställningsrummet. Funderingar som dessa dök upp med lördagens föreställning ”I Apologize” av franska Gisèle Vienne. En performance baserad på texter av författaren Dennis Cooper. Här återges scener eller situationer. Det skapas stämningar och bilder. Runt allt ligger en ljudbild av elektroniskt ”noise”, på brutal volym eller som diskreta skuggor av brus. En rastlös man regisserar en kvinna och ett antal dockor till rörelser och positioner. Dockornas Lolita-liknande gestalter och kvinnans utmanande gester anspelar på erotiska klichéer. Våld och blod flyter också ut som förvrängda gester eller pölar på scengolvet. Inget är ”verkligt”. Inget är ”konstnärligt”. Allt är ett skeende, på ytan irrationell, nyckfullt. I längden blir det intetsägande. Några inslag kan uppfattas som provokativa. Blod och nakenhet har blivit typiska för performance, men samtidigt blir det allt svårare att provocera med dessa medel. Aurum är en dansföreställning med Björn Elisson Kompani som också spelas denna vecka. Den var inte del i festivalen, men skulle kanske kunnat vara det, med sina gränsöverskridande inslag av installationskonst och ljud. Välgörande kontrast Att möta Elissons strama och mycket genomarbetade koreografi var en välgörande kontrast mot Perfect Performance. I ”Aurum”samverkar rörelser, text, rum och musik till en sällsam, mångtydig enhet. Inte heller här finns något ”berättande” eller något direkt betydelsebärande. Denna danskonst är abstrakt, men rytmisk, och sätter liksom poesin medvetandet i rörelse. Något som drar mig in … Med utgångspunkt i diktens mystika och symbolmättade tyngd väver tre dansare en underjordisk dröm. Ibland som enskilda skimrande fragment, ibland som mötet mellan två som kämpar och kanske sammansmälter. Lars Åkerlunds metalliska klanger förstärker ljuset. Rummet är rent, naket och en flytande vätska på golvet, ger en både skrämmande och renande känsla. Här finns intentionen att beröra, att kommunicera och gå på djupet. Det är också vad jag saknar i mycket av performance-konsten. |