|
|
||
Recensioner |
||
| De allvetande hundarna
2009/SvD av Anna Ångström Andlöst vackert i ljus Publicerad: 22 november 2009 SCEN - DANS De allvetande hundarna Koreografi: Björn Elisson. Fylkingen Text: Johanna Ekström. Musik: Lars Åkerlund. Scenbild: Peter O Andersson. Ljus: Tobias Hallgren. Dans, koreografi: Anja Birnbaum, Katarina Eriksson. Fylkingen har inte bara varit en viktig tummelplats för ny musik och ljudkonst. Här har också dansavantgardet haft en plattform: Margaretha Åsberg på 70-talet, Per Jonsson och Björn Elisson på 80- talet. Tanken slår mig inför urpremiären på De allvetande hundarna, en suggestiv, vibrerande installation av dans, text, ljud, ljus och objekt samt en film som prolog. Åter har trion Elisson, Ekström och Åkerlund och deras medarbetare skapat ett verk som inte låter sig definieras i en genre. Besökaren måste böja tankarna förbi vardagen och ta in platsen med blick, kropp och fantasi. Konceptet påminner om Minnesdvärgar i Dansens hus 2007, men nu känns det som att kliva in i en grotta där civilisationen har begravts. Kvar är de trasiga möblerna och det djupsvarta golvet. Den droppande, kroppslikt vridna handduken har här ynglat av sig till flera lakan som formats till långa istappar som sakta smälter och böjs. Formerna påminner också om upphängda kadaver. Droppet från dem ekar av fryst tid när de träffar metallhinkar. Anja Birnbaum skrider med långsam koncentration i en diagonal över denna "glömda plats". Koreografin påminner om Åsbergs strama språk. Händerna bär rörelsen, blicken är fjärrskådande. Liksom i den inledande filmen (av Bengt Wanselius) rör hon sig bortanför det brus vi andra är del av. Är hon orakel, dåre eller en av de där allvetande hundarna som Johanna Ekströms dikt berättar om? Hunden kan ju också symbolisera den trogna följeslagaren mellan liv och död. Det som sedan följer är andlöst vackert och kvällens clou: Katarina Erikssons musikaliska solo som återföder ljus och liv. Hon träffas av en ljuskägla som bildar en cirkel runt och bakom henne. Hon tvättar sig i ljuset, sveper armarna mot den omgivande luften och runt kroppen som för att känna vad den bär. Ljuslågan växer till en oval och rörelserytm ökar till klimax. I slutet träffar strålen en spegel som återkastar skenet så att det bildar en skarp triangel i rummet. Efter den makalösa tablån är det svårt att riktigt ta in Johanna Ekströms långa inspelade text. Orden cirklar kring en uppgörelse och beredskap för förändring. Men det bildrika språket lägger sig med gravitetiskt allvar över rummet och hakar inte riktigt i den oroväckande upplevelse man får rent fysiskt när väggarna vibrerar av Åkerlunds liveljud. Det blir en kväll av form och laddad symbolik som man både vill sjunka in i och bjuda motstånd. ANNA ÅNGSTRÖM 
  |
||
|
|
||