Att uppleva ett verk av Björn Elisson är som att bada i kallt havsvatten, det fungerar som ett uppfriskande reningsbad för sinnet. I likhet med havets vattenmassor låter sig Elisson inte påverkas av trendernas vindilar utan förvaltar omsorgsfullt och med stor integritet den tradition han mottagit från Margareta Åsberg och Birgit Åkesson. Det han skapar är ren dans, dans som litar till sin egen förmåga och som inte kräver något utöver de dansande kropparna för att kommunicera sitt innehåll.

Betyg: 4/5

---

Recension[2008-10-24]
Gunilla Jensen/SvD

Skönaste poesin uppstår i ett solo

Ur mörkret stiger strofer ur en dikt av William Blake och långsamt roterar Anja Birnbaums slanka gestalt in i en ljuskägla. Som i en evighetsspiral rör hon sig praktiskt taget på stället. ”Jag har utvalt ormen att råda mig” – frasen fortplantar sig till armarnas och händernas slingrande ­ornamentik. Ljudet av smattrande regn och åska sluter tätt kring uppenbarelsen med drag av orientalisk gudinna.

De två runda pelarna i Dansmuseets utställningslokal bildar en skulptural inramning till Björn Elissons och Marianne Linders lyriska danssvit i fyra avsnitt – en avgränsad arena där ljus och skuggor växlar och rörelserna föds ur ett långsamt tempo.

De unga dansarna Andrea Csaszni Rygh och Sverre M Heidenberg utför en duett med mjuk plasticitet och vackra lyft, i Elissons avskalade stil. De speglar sig i varandra, samspelta som tvillingsjälar, med en skönt fjädrande viktlöshet. Yin och yang, eller kanske vattenandar i gränslandet mellan liv och död. Det är en lång duett, men de håller vår uppmärksamhet.

Marianne Linder får ursäkta, men den skönaste poesin uppstår i Hans Nilssons butohinspirerade solo; ur musklernas kraft och dansarens totala koncentration, med rörelser som tycks besvärja mörkret och döden, i åkallan av livet.

Avslutningsvis kluckar vattnet mjukt i rytmisk samklang med den klockade kjol som Charlotta Öfverholm bär. Vattrat siden ­format som en balklänning ger vattenassociationer, och sticker ut i den annars österländska kostymeringen. Också Öfverholm rör sig som i skruvar och täta virvlar och överraskar med en finstämd innerlighet i dansen.

Berättande är inte Elissons styrka, men La rose suprême ­lever på en poetisk suggestion, förstärkt av musikens ljudkulisser och Linders svärmiska naturlyrik. Och det är en fin femklöver som förmedlar Elissons tätt komprimerade koreografi.

---

Recension[2008-10-24]
Örjan Abrahamsson/DN

Bildtext: Anja Birnbaums gudinnelika, stillastående solo inlere lunchdansen på Dansmuseet.

Vackert, mörkt och gåtfullt lockande

Det lika älskade som avskydda, alltid problematiska begreppet skönhet har ingen given plats på den moderna dansscenen, däremot ofta på Dansmuseets lunchföreställningar. Som i höstens - mycket vackra- föreställning "La Rose Suprême", återigen frukten av ett nära samarbete mellan koreografen Björn Elisson och poeten Marianne Linder. För övrigt snarast långlunchdans: fyrtiofem (täta) minuter.

Skönheten i "La Rose Suprême" vilar inte i den banala klarhetens ljus, utan i den mörka, gåtfulla, lockande natten. Ett kammarstycke i dödens och (åter)födelsens tecken: diktuppläsning, tre solon, en duett. Allt inramat av en sparsmakad ljussättning(Tobias Hallgren), och Lars Åkerlunds och Kent Tankreds läckert suggestiva elektronmusik (som när tropiska natten fylls av förunderligt gnisslande -elektroniska! -cicador).

Lunchdansen inleds med Anja Birnbaums gudinnelika, stillastående solo; armar, händer och fingrar dansar på ett stiliserat, elegant vis som för tnakarna till Virpi Pahkinen. Den följande duetten är mer livlig, bitvis akrobatisk, likväl mjuk, behärskat gudalik och - liksom helheten - meditativ. De fina dansarna Andrea Csaszni Rygh och Sverre Heiden berg tillför energi och ungdom i föreställningen som ändå tillhör veteranerna. Danspensionärerna Anja Birnbaum och Charlotta Öfverholm visar att mogna dansare har mycket att ge. Liksom Hans Nilsson vars bönande solo förkroppsligar verktitelns suveränitet. Just så: smäktande vackert.