| tillbaka |
Recension [2008-10-23]
Lena Andrèn /nummer.se
Bildtext:
Charles Korolys kostymer är konstverk i sig själva genom sin
renhet i stil och form. Här Charlotta Öfverholm som dansar
i ett av solonumren i La rose suprême. Foto: Bengt Wanselius
Havsvattenkall kalligrafi
Dansmuseets La rose suprême är skapad av Björn
Elisson i samarbete Marianne Linder. Som att bada i kallt havsvatten,
tycker Lena Andrén när de skickliga dansarna formar kalligrafiska
tecken med sina kroppar.
Dansmuseets nya föreställning kan beskrivas som prestigefylld
eftersom La rose suprême är skapad av en av Sveriges ledande
koreografer, Björn Elisson, i samarbete med poeten och författaren
Marianne Linder, tonsättarna Lars Åkerlund och Kent Tankred,
kostymören Charles Koroly samt några av Sveriges främsta
dansare.
Den innersta delen av Dansmuseets stora atrium känns för
första gången som en riktig scen tack vare en publikgradäng
som avskärmar scenen från resten av lokalen. Scenrummet är
traditionsenligt täckt av svart tyg, det enda som inte är
täckt är de stora kantiga pelarna i mörkgrå granit.
Iscensatta av Tankreds och Åkerlunds elektronmusik utstrålar
de en uråldrig tidlöshet som passar väl med Elissons
abstrakta koreografi och Linders poesi som kretsar kring livet, kärleken
och döden.
Charles Koroly har skapat kostymer som genom sin renhet i stil och
form är konstverk i sig själva och som förhöjer
koreografin i de tre solopartierna som dansas av Anja Birnbaum, Hans
Nilsson och Charlotta Öfverholm.
Dansare som har den erfarenhet och skicklighet som krävs för
att med en exakthet som kan liknas vid en mästerkalligrafs låta
kroppen forma tecken – som likt kalligrafi skriven med vatten
bleknar bort i samma stund de formulerats.
Som en stunds vila låter Elisson de två unga dansarna Andrea
Csaszni Rygh och Sverre M Heidenberg genomföra verkets titelavsnitt
La rose suprême där de möts i en sensuell lek fylld
av lyssnande och närvaro.
Att uppleva ett verk av Björn Elisson är som att bada i kallt
havsvatten, det fungerar som ett uppfriskande reningsbad för sinnet.
I likhet med havets vattenmassor låter sig Elisson inte påverkas
av trendernas vindilar utan förvaltar omsorgsfullt och med stor
integritet den tradition han mottagit från Margareta Åsberg
och Birgit Åkesson. Det han skapar är ren dans, dans som
litar till sin egen förmåga och som inte kräver något
utöver de dansande kropparna för att kommunicera sitt innehåll.
Betyg: 4/5
---
Recension[2008-10-24]
Gunilla Jensen/SvD
Skönaste poesin uppstår i ett solo
Ur mörkret stiger strofer ur en dikt av William Blake och långsamt
roterar Anja Birnbaums slanka gestalt in i en ljuskägla. Som i
en evighetsspiral rör hon sig praktiskt taget på stället.
”Jag har utvalt ormen att råda mig” – frasen
fortplantar sig till armarnas och händernas slingrande ornamentik.
Ljudet av smattrande regn och åska sluter tätt kring uppenbarelsen
med drag av orientalisk gudinna.
De två runda pelarna i Dansmuseets utställningslokal bildar
en skulptural inramning till Björn Elissons och Marianne Linders
lyriska danssvit i fyra avsnitt – en avgränsad arena där
ljus och skuggor växlar och rörelserna föds ur ett långsamt
tempo.
De unga dansarna Andrea Csaszni Rygh och Sverre M Heidenberg utför
en duett med mjuk plasticitet och vackra lyft, i Elissons avskalade
stil. De speglar sig i varandra, samspelta som tvillingsjälar,
med en skönt fjädrande viktlöshet. Yin och yang, eller
kanske vattenandar i gränslandet mellan liv och död. Det är
en lång duett, men de håller vår uppmärksamhet.
Marianne Linder får ursäkta, men den skönaste poesin
uppstår i Hans Nilssons butohinspirerade solo; ur musklernas kraft
och dansarens totala koncentration, med rörelser som tycks besvärja
mörkret och döden, i åkallan av livet.
Avslutningsvis kluckar vattnet mjukt i rytmisk samklang med den klockade
kjol som Charlotta Öfverholm bär. Vattrat siden format
som en balklänning ger vattenassociationer, och sticker ut i den
annars österländska kostymeringen. Också Öfverholm
rör sig som i skruvar och täta virvlar och överraskar
med en finstämd innerlighet i dansen.
Berättande är inte Elissons styrka, men La rose suprême
lever på en poetisk suggestion, förstärkt av musikens
ljudkulisser och Linders svärmiska naturlyrik. Och det är
en fin femklöver som förmedlar Elissons tätt komprimerade
koreografi.
---
Recension[2008-10-24]
Örjan Abrahamsson/DN
Bildtext: Anja Birnbaums gudinnelika, stillastående solo inlere
lunchdansen på Dansmuseet.
Vackert, mörkt och gåtfullt lockande
Det lika älskade som avskydda, alltid problematiska begreppet
skönhet har ingen given plats på den moderna dansscenen,
däremot ofta på Dansmuseets lunchföreställningar.
Som i höstens - mycket vackra- föreställning "La
Rose Suprême", återigen frukten av ett nära samarbete
mellan koreografen Björn Elisson och poeten Marianne Linder. För
övrigt snarast långlunchdans: fyrtiofem (täta) minuter.
Skönheten i "La Rose Suprême" vilar inte i den
banala klarhetens ljus, utan i den mörka, gåtfulla, lockande
natten. Ett kammarstycke i dödens och (åter)födelsens
tecken: diktuppläsning, tre solon, en duett. Allt inramat av en
sparsmakad ljussättning(Tobias Hallgren), och Lars Åkerlunds
och Kent Tankreds läckert suggestiva elektronmusik (som när
tropiska natten fylls av förunderligt gnisslande -elektroniska!
-cicador).
Lunchdansen inleds med Anja Birnbaums gudinnelika, stillastående
solo; armar, händer och fingrar dansar på ett stiliserat,
elegant vis som för tnakarna till Virpi Pahkinen. Den följande
duetten är mer livlig, bitvis akrobatisk, likväl mjuk, behärskat
gudalik och - liksom helheten - meditativ. De fina dansarna Andrea Csaszni
Rygh och Sverre Heiden berg tillför energi och ungdom i föreställningen
som ändå tillhör veteranerna. Danspensionärerna
Anja Birnbaum och Charlotta Öfverholm visar att mogna dansare har
mycket att ge. Liksom Hans Nilsson vars bönande solo förkroppsligar
verktitelns suveränitet. Just så: smäktande vackert.
|