MINNESDVÄRGAR - recensioner

tillbaka

Recension 23/10-07 Nummer.nu/Lena Andrén Helkväll med Minnesdvärgar Kanske var det en ren slump men genom att lägga premiären av Minnesdvärgar, Björn Elissons nya verk, på en ruggig måndag i mitten av oktober gav Dansens Hus verket en perfekt inramning. Minnesdvärgar är ett samarbete mellan koreografen Björn Elisson, poeten Johanna Ekström och kompositören Lars Åkerlund och tillsammans lyckas de driva måndagsapatin på flykten. Även om den måndagströga publiken (inklusive undertecknad) valde att inte hörsamma uppmaningen i programmet att cirkulera utan satt som klistrade runt väggarna. Men Elissons verk kräver total uppmärksamhet och då kan man knappast strosa runt, samtidigt är det skönt att själv få välja perspektiv på föreställningen. Scenrummet påminner om en urblåst lägenhet med några kaotiska reliker kvarlämnade av den sista hyresgästen. Kanske samma kvinna som redogör för sin förvirrade – för att inte säga paranoida – livssituation i inledningen av verket. Hennes mentala instängdhet tolkas kongenialt av Anja Birnbaum som verkar vara fjättrad av osynliga band vid en gräsmatta och vars ormande rörelser har samma ångestfyllda laddning som ord och scenografi. En betydligt aggressivare ton finns i de unga manliga dansarnas trio som utgör en dynamisk kontrast till den fjättrade kvinnan. Medan de rastlöst rör sig mellan gräsmattan och en blank kvadrat i centrum av rummet fångar de skickligt upp den nervösa energin i Elissons koreografi och omsätter den i knivskarpa rörelser. Den avslutande delen av verket präglas av ett slags mörk hoppfullhet, på samma sätt som minnen - även de mest hotfulla – med tiden krymper samman till minnesdvärgar. Charlotta Öfverholm fyller denna duett med sitt unika konstnärsskap som här formar sig till ett slags vitriolspetsad oskuldsfullhet. Utan att upprepa sig fortsätter Björn Elisson sitt utforskande av det kluvna rummet, en undersökning som inleddes med Alkemiska bilder 2005 och förhoppningsvis kommer att resultera i fler verk. --- Recension 24/10-07 SVD/Anna Ångström Minnets dvärgar svåra att fånga Dansens hus lilla scen är förvandlad till en värld som känns både undanglidande overklig och märkligt bekant – ett Björn Elisson-landskap av minnen och skärvor belysta i ett bedrägligt, vasst ljus. Fragment tränger sig på och gäckar likt de ”minnesdvärgar” som Johanna Ekströms inledande dikt handlar om. Här skapar Elisson och hans medarbetare åter ett slags gåtfullt drömspel i installationsform där tid och rum komprimeras eller dras ut och laddar förhållandet mellan plats och kropp. Människo­liv träder fram ur dunklet, andas och försvinner. Skuggor och eko blir kvar. Publiken kan först vandra runt fritt bland ett möblemang som påminner om det sprängda hemmet i Brott (2000). Liksom i Sken (Moderna dansteatern 2006) är rummet delat i två ytor, en med tryggt gräs, den andra med ett svart, blankt golv som liknar ett oändligt djup snarare än fotfäste. Dansarkonstellationen går igen från tidigare verk. Anja Birnbaum ligger som en urmoder på gräset; kanske en Persefone som återvänt från underjorden. ­Armar och bål sträcker sig mot ljuset i en dans som trots sin begränsning bär en egen andning. I kontrast rör sig en trio syskonlika män – också det återkommande hos Elisson – över den blanka golvytan. De är både tre aspekter av en gestalt och olika individer, vackert och tvetydigt sammanlänkade i språnget mot det okända. Koreografin är utmejslad i ett spänningsfält där energi och rörelse stretar åt olika håll. Musiken knastrar och dånar som av återhållen kraft. Märkligast är när dansarna mitt i sitt samspel är betraktare; som när man ser sig själv utifrån. Liksom Sken har även Minnesdvärgar ett gripande pas de deux. Denna gång träder Charlotta Öfverholm överraskande in. Hon tillför en mer teatral uttrycksfullhet som bryter lite mot estetiken men betonar desperation och ömhetens betvingande kraft. Till sist står Sverre M Heidenberg fri och redo. Eller är avståndet förlust och smärta? Beroende på perspektiv tycks gestalterna närma sig eller försvinna. Det här är ett verk som trotsar alla försöka att bli infångat – som diktens minnesdvärgar. Även om inte mycket är nytt är det fascinerande, eget och oroande. I det sista ljuset dras min blick mot en upphängd handduk, förvriden till en liten död kropp som det droppar stilla från.