Överlevnadsstrategier recensioner
| |
tillbaka |
Recension DN-24/10-02 Av Örjan Abrahamsson Överlevnadsstrategier Koreografi: Björn Elisson Scen: Moderna Dansteatern, Sthlm Havet är blått Koreografi: Gunilla Heilborn Scen: Zebra dans, Sthlm Som en spottloska landar pappersbiten på scenen. Någon i publiken kastar den mot dansaren Ulriqa Fernqvist, ett par minuter efter föreställningens början. Men hon tycks inte lägga märke till den, eller så är hon van att dansa i lätt motvind. Förutsättningarna är onekligen lite annorlunda för en ungdomsföreställning som ”Överlevnadsstrategier”. Högstadie- och gymnasiepubliken är fnittrig och tjattrig, otålig och skeptisk. Vadå dans? Fem minuter senare är publiken tyst. Kanske anar man vagt Ulriqa Fernqvists inledningsvis orörliga, närmast förlamade, så småningom allt mer explosiva och expressiva solo, berör dem själva. I sin absurdiska kroppskostym liknar dansaren en rymdgubbe, ett ufo. Kanske anar publiken att hon gestaltar en osäker människa som likväl står för och gör sin egen grej. Spottloskan landar i spttraens eget ansikte. Men bara kanske. Ty Björn Elissons koreografi ”Överlevnadsstrategier” är varken övertydlig eller genomskinligt pedagogisk. Föreställningen är skapad för tonåringar, men anpassning gäller mest formatet – en halvtimmes dansföreställning som under veckan visas på Moderna dansteatern (premiär på Norrlandsoperan i Umeå för två veckor sedan). Solot följs av en duett. Allt dansas i en sobert röd, lätt klaustrofobisk kub. Fernqvists gripande solo balanseras mot Tommas Jöögers och Unnur Gunnarsdottirs duett, som pendlar mellan det intima och avståndstagande, ömma och tuffa. ”Överlevnadsstrategier” har en befriande luftig ton och ett uns svärta. Konstnärligt står föreställnigen på egna ben. Detta borde inte behöva påpekas. Men åldersinriktade föreställningar tenderar att infantilisera publiken och döva, ja döda konsten. Att inte göra avkall på ambitionsnivån kräver sin man eller kvinna. Sin Björn Elisson eller sin Gunilla Heilborn. |