SKEN recension |
|
tillbaka |
Lis Hellström Sveningson/Göteborgs Posten 2006-03-02 En tät och levande installation Björn Elisson lämnar inga linjer åt slumpen. Sken på Pustervik är fyrstämmig, vacker dans. Pusterviksteatern kör Björn Elissonvecka. Det är en satsning som markerar två saker: dels att samtidsdansen har nått en stabil position på Pusterviks repertoar, dels att Björn Elisson är en koreograf av en dignitet som motiverar större satsningar. Och jag säger bara, ta chansen att se något av det formsäkraste svensk koreografi har att erbjuda just nu. Volt, som gavs i tisdags, besökte Atalante och recenserades i GP redan förra våren. Där utforskar Elisson spänningar och kraftspel med en manlig trio och en ensam kvinnogestalt i ett uttryck med många konstnärliga bottnar. Det sammansatta spelet återkommer i Sken. Åter är det Lars Åkerlund som laddar rymden i rummet med nyskriven elektronisk musik och stegrar allvaret till hot. Johanna Ekström bidrar med idéarbete och text, Tobias Hallgren med ljus och Peter O Andersson med scenografi. Sammantaget blir det en tät och levande installation. Gränsen mellan scen och salong är upplöst. Åskådarna är en integrerad del, fria att röra sig runt dansarna. Istället delas rummet av stora flak i plast som både släpper igenom och skiljer av. På ena sidan en grön fyrkant, en plats för kroppens lust och lek. En av föreställningens starkaste duetter tar form här. Där står tiden still runt ett kroppsspråk så känsligt och exakt utmejslat att det sätter spår i åskådarens egen hud. När Alexandra Sende baxar in en fåtölj och slår sig ner i den förvandlas ytan till ett ekorum, den luftficka under vattnet som Johanna Ekströms text upptäcker. Med återhållna rörelser mäter dansaren ut ett inre rum. På andra sidan skiljeväggen härskar förödelse. Sönderbrutna stolar, halvt begravda i myllan. Yttre kaos mot inre ordning, inre kaos mot yttre disciplin. Underljus och överljus ger koreografin skiftande fokus, spelar på rörelserna och skapar lockande sug. Björn Elisson lämnar inga linjer åt slumpen, allt är genomfört i detalj. Hos de tre manliga dansarna med bara överkroppar växer armarnas uttryck till vingar, bågar, pilar och spjut. Abstraktioner drivs till förtätning, som när ömhet tar form i en gest. I Sken får ord som falla, bära, hålla, glida, lyfta, stödja, trycka, rädda och flyga en förhöjd konkret betydelse. Det är vacker dans. --- Anna Ångström/SvD Vacker föreställning ger syre till själen Ibland kan man uppleva den märkliga känslan av att vara vittne till sitt eget liv; en klyvning där motsägelsefulla känslor drar isär tiden till parallella skeenden. I Björn Elissons nya verk Sken, som lämpligt inleder Moderna dansteaterns tjugonde år av "gräns-överskridande" scenkonst, förnimmer man starkt denna dubbelhet. Elisson rör sig i minnenas gränsland mellan ljus och mörker, dans och installation där publiken får röra sig fritt i rummet, som vittnen. Sken är liksom förra årets succé Volt skapad i samarbete med poeten Johanna Ekström och kompositören Lars Åkerlund. Här återkommer dansarkonstellationen tre män och en kvinna, som i slutet lyfts till en befriande flygtur. Men här finns även tematiska trådar till Mörkerflickan (2001). Ljuset ledsagar i mörkret, men bländar också och skapar diffusa siluetter. Scenografen Peter O Anderssons suggestiva rum är delat av en transparent plastvägg. På ena sidan en gräsmatta, på den andra rester av ett borgerligt möblemang (ljuskronor och trämöbler) spridda i jord som vrakgods på en havsbotten. Dansarnas hår är terrakottatäckt - männen är intill förväxling lika och tycks, mellan långa blickväxlingar, stadda i ett slags jakobsbrottning med sina spegeljag. Koreografin är som alltid hos Elisson skulpturalt utmejslad, rik på nyanser och sega krafter i utdragna partier av beroende och bortstötning. Om rörelserna på gräset tycks sträva upp och utåt, så dras de på jordsidan nedåt i fallandet. Men växlingen följer inte ett kretslopp, utan är mer en pågående process förstärkt av Lars Åkerlunds dova, allt skarpare ljudmassa av vattenplask och andetag. Bland det vackraste i denna något för långa men associationsrika akt är en duett där Aleksandra Sende och partnern tycks andas samma luft men ändå störas lätt av ömsesidigt motstånd i sin varsamma, lyhörda tvåsamhet. Sken handlar kanske om överlevnad och mognad, att våga möta sig själv i andra. Johanna Ekströms text - en plötslig ordskur ur högtalarna - är undervattenspoesi om luftfickans existentiella möjligheter. I dansen lyckas Sken materialisera några avgörande ögonblick till en fysisk upplevelse av tid, kroppar och ljus. Även om luften sinar i rummet är det syre för själen. --- Lena Andrén/nummer.se Sken är ett verk för fyra dansare och två rum, som ändå behåller karaktären av ett enda rum. Nummers Lena Andrén har sett dans i torvmull på Moderna Dansteatern. Genomskinliga, breda plastremsor delar rummet i två men tillåter samtidigt ljud, ljus och kroppar att tränga igenom. Såväl dansarnas som åskådarnas kroppar, som i avsaknad av bestämda sittplatser behåller sin rörelsepotential vilket tillför ett mått av osäkerhet till föreställningen. En osäkerhet som förstärks av scenografin som antyder ett pågående sönderfall, trasiga möbler delvis begravda i torv som kontrasterar mot en jämn (konstgjord) gräsmatta. Kanske en metafor för glömskan – eller döden. Koreografiskt relaterar Sken till Elissons föregående verk, Volt. Koreografin har samma intrikata utformning med rörelser som är djupt förankrade i musklernas inre. Men denna gång är kvinnan en del av gruppen, kanske en indikation på att Sken inte handlar om makten/modern kontra mannen utan om allmänmänskliga erfarenheter. Sken är ett märkligt verk som ställer krav på såväl publik som sina unga dansare, tre manliga och en kvinnlig som tolkar Elissons koreografi med hängivenhet och exakthet. Men Sken är också en givande föreställning som drar in publiken i sin magi genom att utmana uppdelningen mellan scen och salong. Därigenom blir föreställningen en påminnelse om hur Moderna Dansteatern under sin tjugoåriga existens konstant ifrågasatt danskonsten. |