"Volt" är en av årets mest bild- och associationsrika föreställningar. Själv påminns jag om snöstormen och förfrysningsdeliriet i Akira Kurosawas film "Drömmar". Det är dansad lyrik, snarare än lyrisk dans.
Det poetiska (över)flödet blir dock tidvis så mättat att jag måste vila ögonen på Stockholmskvällen utanför Skeppsholmen.

För en gång skull har man öppnat Moderna Dansteaterns fönster ut mot vattnet. Strandvägen lyser av liv. Ladugårdslandsviken kunde vara täckt av is.


Anna Ångström/SvD:
Publicerat 5 december 2004

"Gåtfull, eggande och egen urladdning"
Volt som elektrisk spänning, volt som rotation av kroppen, volt som i revolt - men inte uppror utan ett segt, osynligt motstånd mot återvändandet. Associationerna flimrar förbi i kapp med NK-klockan som snurrar likt en avlägsen fyr genom ett av de frilagda fönstren i Moderna dansteaterns vackra scenrum.
Vi är på resa i okänd mark och det är absolut knökfullt. Spänningen inför vad team Elisson-Ekström (koreografen och poeten/konstnären) ska hitta på i sitt första vuxenverk sedan Brott (2000) är stor. De har ju etablerat tonen i en rad djärvt poetiska verk som Skyddsängeln, Mynningar, Brott och barnföreställningen Mörkerflickan.
Volt kan ses som fortsättning på Brott. Dess mänskliga landskap, den klibbande tystnaden efter resterna av ett hem, har nu ersatts av ett rum som tycks förgiftat och olycksbådande laddat.

Lars Åkerlunds musik knastrar som ett överhettat elskåp. Halva scenen domineras av något som påminner om ett ramponerat sommarhus: glasskivor på söndriga träpallar omgivna av sand.
Denna lockande och skrämmande zon beträder dansarna aldrig, utom i ett ögonblick då männen som skyltdockor står fastfrusna bakom glaset. Vi speglar oss själva däri, upplösta. Det reflekterar och mångdubblar även Anja Birnbaums liggande gestalt med händer som andas i en märklig sekvens.
Det är hon, i futuristisk overall, som leder "expeditionen". Hennes strama, distinkta gestalt rör sig i parallella och avrundade banor, i avbrutna förlopp då hon inväntar och betraktar sina tre barbröstade följeslagare. Var och en har sin särart. Love Källmans kropp genomströmmas av laddningar, han rycks med och bjuder motstånd, fälls till marken. Nicklas Sundför har en kokett höftföring och kastar hela tiden blickar mot ledaren, som för att se om hon ser. Ossi Niskala är kraftfullare, men också snabbroterande.

I tablåer som skiftar av ljusets och musikens (en väl brummig ljudmatta) energier växlar spelet mellan kvinnan och männen. De laddar batterierna som foster kring lysande plastdunkar för att samla sig till akrobatiska trior eller kraftfulla danspartier som sker i mjukt avvägt samspel, i aningen om en hotande försvagning och bundenhet till platsen.
Tankarna vandrar till såväl Per Jonsson som Peter Weir (Utflykt i det okända), men också till en ritual med erotiska förtecken.

När Anja Birnbaums kropp kantrar är det som om marken attackerar henne. Men så reser hon sig och brer ut armarna. Lyfts och flyger. Det blir dödstyst.
Slutet kommer litet hastigt, som en oväntad urladdning av något man ännu trodde höll på att laddas. Var det så kort, livet?
Volt vacklar en aning, men bärs av en suggestiv känsla av utsatthet och beroende. Dansarna förmedlar skickligt små stötar i ett estetiskt rum där verkligheten försvinner bakom de förledande glasklara fönstren. Det är gåtfullt, eggande och eget.


Barbro Westling/Aftonbladet:
Publicerat 4 dec 2004

"Högspänning"

Barbro Westling ser en glimt av 80-talet på Moderna Dansteatern.

Man tänker knappast på centrallyrik när man ser Björn Elissons och Johanna Ekströms nya föreställning Volt på Moderna Dansteatern. Snarare på ord som "flisa", "ras", "sena", "brott", ett slags uppbruten och avskrapad språkkonkretism. Scenens trärester av sönderslagna lastpallar, utströdd vit puts, genomskinliga plastväggar och några utplacerade vita dunkar tycks apegla en 80-talsestetik. Bara detta och ingenting annat, en främmande plats i starkt vitt ljus. Här har vi nästan varit förut.

Men Björn Elissons koreografi är av annat och mer specifikt slag. Anja Birnbaum översträcker kroppen, står stlla, vänder sig långsamt om, flyttar den alldeles raka handen i en crkel frasmför sg. Hon naglar fast vår blick med anspänningen i kroppen. Beige skyddsdräkt, som om all förflyttning sker utan fara.

Lars Åkerlunds elektroniska ljudbild knastrar ettrigt, sprakar och vibrerar som under en högspänningsledning. Suggestiv, växlande och omöjlig att ta sig ur. Tre unga män med bar överkropp står på led, håret blänker bakåtslickat, också de sträcker sna kroppar, tll det yttersta, sedan ännu en bt, som om de med största behärskning prövade röra sig i ett kraftfält. Deras inbördes blickar gläntar eventuellt på allvaret. En efter en leker de kanske med att överdrva gamla positioner ett fysiskt fostrande gymnastikprogram.
Scenen framkallar i vilket fall ett tillstånd av oavlåtlig och skärpt uppmärksamhet. Oväntat vackert blir det då Love Källman, Ossi Niskala Och Nicklas Sundför i Ellen Ruges utsökta ljussättning börjar röra sig tillsammans, i ett slags eleganta dominoeffekter och bokstavliga omhändertaganden.

Lis Hellström Sveningson/ Göteborgs-Posten:

publicerad 3 maj 2005

"Högspänning"

Dans: Koreografen Björn Elisson skapar högspänning på Atalante när Volt sätter kroppens ladding på spel.

Danssäsongen håller i sig, trots att vi är inne i maj avlöser premiärerna varandra. De senaste veckorna har Göteborgskoreograferna Peter Svenzon och Patrick Idström Acquaye presenterat varsin ny föreställning på Pustervik. Både Kod och Remix, som respektive föreställning heter, har ett ungt tilltal. Koreograferna arbetar förtjänstfullt med dansstilar och en dansglädje som ligger nära den unga publikens egna sätt att röra sig. Det har varit medryckande kvällar.

I en väsensskild, mer sofistikerad stil koreograferar Björn Elisson Volt, som nu spelar på Atalante. Det är inte bara titeln som andas högspänning. En hel grupp olika konstnärer bidrar till detta formfasta verk där rörelserna är så strama och laddade att endast högt disciplinerade och ytterst detaljkänsliga dansare kan göra dem rättvisa. Anja Birnbaum, Love Källman, Ossi Niskala och Nicklas Sundför har alla teknik och lyhördhet för Elissons krav. Kvartetten svarar för en kroppskonst som stundtals kan ta andan ur en.

Lars Åkerlund lägger en elektrifierad ljudmiljö över scen och salong. Den är oerhört sugestiv, jag känner nästan håret resa sig. Det som strömmar ur högtalarna låter som gnistor från en laboration under skotidens fysiktimmar. Bara så grymt mycket mer. Och farligt stegrande. Ellen Ruges och Dick Olofssons ljusdesign är lika riskfylld. Den går från lurande skuggor till hårt, frätande ljus.
Anja Birnbaum har absolut gehör för Elissons exakthet. När hon intar scenen stabiliserar hon spänningen, får den att vibrera mitt i. Iförd Maria Gebers uniformslika kostym à la rymdutopi, blir hon en soldat i det höspändas armé. Den manliga trion excellerar i kraft hudnära timing. Deras symbiotiska förening är en blixtrande kontrast till Birnbaums återhållna solitär.Hennes dans handlar långa stunder om att stå still. Trots att blickarna skuter energi över scenen.

Johanna Ekströmsgenomskinliga bur - som tillsammans med tre plastdunkar och den folieskimrande infattningen av scenen utgör scenografin - bidrar med ett abstrakt men lockande sug. Ånda ut i salongen känner vi hur Volt sätter kroppens laddning på spel.



Jan A Johansson/ SkD

publicerad maj 2005

"Livskraften spirar trots allt"

Hoppfullt. Koreografen Björn Elisson rör sig ofta i gränslandet mellan dans och performance. Så också i föreställningen Volt, som avslutar de pågående dansdagarna på Dansstationen/Palladium i Malmö.
Det innebär att koreografin är bara ett av de uttrycksmedel som används vid sidan av musik, scenrum, ljussättning och programtext. Den senare är utarbetad tillsammans med poeten och konstnären Johanna Ekström och beskriver en resa, där ett forskarlag kommer till en plats, där marken är obeträdbar och farlig. Ändå finns det ingen annanstans att ta vägen.
Ord förekommer dock inte i föreställningen, som i sin stringens och reflekterande form förhåller sig ganska fritt från synopsis. Det som frapperar är snarare det avskalade och ritualiserande med fasta uppställningar och omtagningar.

Glasskivor
Scenrummet består av själva golvet/marken, några lysande plastdunkar, ett rum i rummet avgränsat av glasskivor. Det dominerande elementet vid sidan av koreografin är dock musiken, skapad av kompositören Lars Åkerlund. Den är bokstavligt talat elektrisk; det surrar, brummar och sprakar som vid ett elektriskt överslag och redan från första stund får vi intrycket att hela atmosfären är hotfull och dödligt farlig.
Inledningen är mycket suggestiv när musiken i en längre sekvens illustrerar någon form av skada eller katastrof och helt på egen hand är betydelsebärande. Det skall dröja ett bra tag in i föreställningen innan dansarna och koreografin kan mäta sig med den kraften. Den kvinnliga forskaren (Anja Birnbaum) och hennse tre manliga assistenter, klädda i grått, befinner sig under hot och ödesdiger utmaning.
Inledningsvis rör de sig i stela rörelser, ibland påminande om forna tidens hållningsgymnastik med raka leder, sviktrörelser och stabil markkonstakt. Efterhand får koreografin ökat liv och kraft, inte minst när de tre männen efter kvinnans sorti i det okända försöker överleva genom ömsesidigt bistånd och samarbete. Här är koreografin spänstig, lätt akrobatisk, ömsint och förekomande. Björn Elisson arbetar också flitigt med pauseringar, en slags eftertanke där rörelserna följer på varandra först efter en stunds uppehåll.
Föreställningen är öppen för vida tolkningar. Det ligger närmast till hands att betrakta scenerna och skeendet som ett inre mentalt landskap, nattligt och skrämmande, men samtidigt vitalt och kreativt. Associationer till mentalvårdens elektriska chockterapi är inte långt borta.

Tarkovskij
Björn Elisson nämner i programbladet själv likheter med den ryske filmregissören Andrej tarkovskij och hans mästervesk Stalker. Här finns samma underliggande och outsagda hot, samma gråa och sterila landskap, samma outsläckliga livsgnista trots vidriga omständigheter.
Man kommer okså att tänka på filmaren Magnus Wallin och hans hotfulla animationer i surrealismens gränsland.
Kraft, liv och död är de centrala begreppen i denna säregna dansföreställning.